Pain is temporary, qutting is forever!

Det är inte lätt att acceptera att jag aldrig kommer vara frisk igen, att min bipolära sjukdom är kronisk.. Jag har sista veckorna haft en inre kamp med mig själv.. Samtidigt som jag är glad att jag har min diagnos, så har jag hatat den mer än allt.. För sjukdomen har tagit mer än vad den någonsin gett, den har förstört så mycket i mitt liv..
Nästan hela mitt liv har jag undrat vad som är fel på mig, för jag har känt att det varit fel på mig.. Jag har känt mig otroligt misslyckad för jag aldrig har klarat av skolan.. Jag har haft otroligt stora krav på mig själv, har fortfarande det.. Jag vet att jag kan och när sjukdomen sätter krokben för mig blir jag så ledsen och känner mig väldigt dålig.

Sista veckorna har varit ett rent helvete, svängt mellan dagarna igen.. Vaknar upp hypomanisk ena dagen medans nästa dag är jag deprimerad.. Trots att jag äter så många mediciner så är jag inte stabil.. Jag har ändrat hela min kost, jag tränar flera gånger i veckan, sover bra.. Men ändå blir jag inte stabil.
Pratade med min samtalskontakt i morse, hon skrev i min journal att hon tycker jag borde börja med litium och trots att jag har varit tveksam med den medicinen så börjar jag känna mig desperat.. Jag skulle göra vad som helst nu känner jag bara jag får må bra, få vara stabil..