En kronisk sjukdom.
Dom 3 orden var dom mest skrämmande för mig, aldrig igen skulle jag bli frisk. Aldrig igen skulle jag vara som alla andra.. Aldrig igen skulle jag vara normal.. Alltid skulle jag vara psykisk sjuk!
Dom här snart 7 månaderna sedan jag fick min diagnos har var dom bästa i mitt liv, men även dom värsta månaderna.. Att hantera känslan att alltid vara annorlunda, vara sjuk, äta mediciner, kämpa emot sväningarna, bli deprimerad, vara hypomanisk, byta mediciner, äta antidepressiva, äta lungande, kontakt med psykiatrin, inte göra något för mycket eller för lite, kämpa med sömnen, maten likaså..
Jag gråter när jag skriver det här inlägget, för även om jag är glad över att jag har min diagnos, så är det jobbigt. Ibland vill jag ge upp, ibland är jag trött på att kämpa, trött på att vara sjuk.. Ibland är jag arg, fruktansvärt arg över att vara kronisk sjuk.. Att jag vid 23 års ålder veta att jag resten av mitt liv kommer vara sjuk, att jag kommer äta medicin resten av mitt liv är ibland väldigt svårt att hantera.. Ibland vill jag ha semester från mig själv och allt jävla kämpande, för jag är så trött på att kämpa..
För att vända detta inlägg till något positivt så är det en del av mitt liv.. En del jag alltid kommer att ha.. Så jag försöker varje dag lära mig acceptera det, accpetera att jag är psykisk sjuk, acceptera att jag har en kronisk sjukdom. En del jag trots allt inte vill vara utan, även om det är förjävligt.. För jag hade inte varit jag utan min bipolära sjukdom.
Dom här snart 7 månaderna sedan jag fick min diagnos har var dom bästa i mitt liv, men även dom värsta månaderna.. Att hantera känslan att alltid vara annorlunda, vara sjuk, äta mediciner, kämpa emot sväningarna, bli deprimerad, vara hypomanisk, byta mediciner, äta antidepressiva, äta lungande, kontakt med psykiatrin, inte göra något för mycket eller för lite, kämpa med sömnen, maten likaså..
Jag gråter när jag skriver det här inlägget, för även om jag är glad över att jag har min diagnos, så är det jobbigt. Ibland vill jag ge upp, ibland är jag trött på att kämpa, trött på att vara sjuk.. Ibland är jag arg, fruktansvärt arg över att vara kronisk sjuk.. Att jag vid 23 års ålder veta att jag resten av mitt liv kommer vara sjuk, att jag kommer äta medicin resten av mitt liv är ibland väldigt svårt att hantera.. Ibland vill jag ha semester från mig själv och allt jävla kämpande, för jag är så trött på att kämpa..
För att vända detta inlägg till något positivt så är det en del av mitt liv.. En del jag alltid kommer att ha.. Så jag försöker varje dag lära mig acceptera det, accpetera att jag är psykisk sjuk, acceptera att jag har en kronisk sjukdom. En del jag trots allt inte vill vara utan, även om det är förjävligt.. För jag hade inte varit jag utan min bipolära sjukdom.
