Pain is temporary, qutting is forever!
Det är inte lätt att acceptera att jag aldrig kommer vara frisk igen, att min bipolära sjukdom är kronisk.. Jag har sista veckorna haft en inre kamp med mig själv.. Samtidigt som jag är glad att jag har min diagnos, så har jag hatat den mer än allt.. För sjukdomen har tagit mer än vad den någonsin gett, den har förstört så mycket i mitt liv..
Nästan hela mitt liv har jag undrat vad som är fel på mig, för jag har känt att det varit fel på mig.. Jag har känt mig otroligt misslyckad för jag aldrig har klarat av skolan.. Jag har haft otroligt stora krav på mig själv, har fortfarande det.. Jag vet att jag kan och när sjukdomen sätter krokben för mig blir jag så ledsen och känner mig väldigt dålig.
Sista veckorna har varit ett rent helvete, svängt mellan dagarna igen.. Vaknar upp hypomanisk ena dagen medans nästa dag är jag deprimerad.. Trots att jag äter så många mediciner så är jag inte stabil.. Jag har ändrat hela min kost, jag tränar flera gånger i veckan, sover bra.. Men ändå blir jag inte stabil.
Pratade med min samtalskontakt i morse, hon skrev i min journal att hon tycker jag borde börja med litium och trots att jag har varit tveksam med den medicinen så börjar jag känna mig desperat.. Jag skulle göra vad som helst nu känner jag bara jag får må bra, få vara stabil..
Nästan hela mitt liv har jag undrat vad som är fel på mig, för jag har känt att det varit fel på mig.. Jag har känt mig otroligt misslyckad för jag aldrig har klarat av skolan.. Jag har haft otroligt stora krav på mig själv, har fortfarande det.. Jag vet att jag kan och när sjukdomen sätter krokben för mig blir jag så ledsen och känner mig väldigt dålig.
Sista veckorna har varit ett rent helvete, svängt mellan dagarna igen.. Vaknar upp hypomanisk ena dagen medans nästa dag är jag deprimerad.. Trots att jag äter så många mediciner så är jag inte stabil.. Jag har ändrat hela min kost, jag tränar flera gånger i veckan, sover bra.. Men ändå blir jag inte stabil.
Pratade med min samtalskontakt i morse, hon skrev i min journal att hon tycker jag borde börja med litium och trots att jag har varit tveksam med den medicinen så börjar jag känna mig desperat.. Jag skulle göra vad som helst nu känner jag bara jag får må bra, få vara stabil..
skriven
Jag förstår varför du känner så. Du verkar ha det väldigt kämpigt. Det känns jobbigt som bara den, särskilt i början av sjukdomen. Det tar lång tid att ställa in mediciner, man får det ena sjukdomsskovet efter det andra, en massa inläggningar på sjukhus. Mina första år som bipolär har varit fruktansvärda. Först deprimerad tre månader, sen hypoman tre veckor, sen normal en månad, sen deprimerad fyra månader. Sertralin, citalopram, mirtazapin, venlafaxin, voxra, valdoxan, abilify, zyprexa, litium, lamotrigin, stesolid, oxascnad, zopiklon, zolpiden, lergigan, theralen, atarax, propavan, inget har funkat. Först HSL, sen LPT, sen HSL igen. AVA, ortopeden, handkirurgen, psykakuten, PIVA.
Men. Det kommer att stabilisera sig. När man låter medicinerna ha sin verkan, vilket kan ta ett år eller mer, och provar fram rätt dos och preparat. När man tillåter sig själv att vila ut, utan att ha krav, samtidigt som man sysselsätter sig med det som man trivs med. Sjukdomsepisoderna kommer komma alltmer sällan, först kanske en gång om året, sedan vartannat år osv. Episoderna kan bli mer kortvariga, mindre djupa. Och man lär sig att hantera symtomen.
Man kommer för det mesta återhämta sig. Man kanske fortfarande äter medicin, eller går på öppenvård, men man hanterar sin vardag och lever ett gott liv.
Schizofreni brukar ses som den mest kroniska sjukdom som finns. Men majoriteten av schizofrena återhämtar sig. Då borde vi bipolära också kunna återhämta oss, till en stor grad iaf.
Kram & hoppas du mår bättre snart!